Minns att jag tidigare skrivit om att jag typ irriterade mig på att man är så beroende av andra, men nu kännr jag bara helt för att ta tillbaka allt jag sa då.. Tror jag, minns inte riktigt vad jag skrev men de va iallafall raka motsatsen till det jag kommer skriva om nu.

Jag är så sjukt glad att man har varandra, de kanske bara är liksom att man i olika perioder känner som man gör.. Det måste vara så, annars är det definivit fel på mig.
Liksom vad skulle man göra utan vänner?

Titti

Shit alltså va skulle jag göra utan dig?
De spelar ingen roll om vi bråkar så jorden
håller på att gå under, vi hittar alltid tillbaka
till varandra. Tillsammans ÄR vi oslagbara.

Angelica

Du är en lillasyster för mig, din familj är som
en familj för mig, du har mig vid din sida alltid.
Så mycket som vi gått igenom tillsammans,
så många tårar vi torkat på varandras kinder.
Jag gör allt för att du ska må bra hjärtat.

Tillochmed kärlek är fan värt.. Att man liksom ger ut sig själv till en annan person är så jävla DUMT men så sjukt fint ändå. Att man liksom litar på en person så mycket att man verkligen låter någon komma så nära som de bara går.
Alla vet att de inte alltid slutar lyckligt, och man vill ALLTID tro att " det är verkligen meningen att vi ska vara med varandra ".
Det gör så jävla ont att både såra och bli sårad, att se någon man älskar eller älskat må dåligt, men man hamnar alltid där tillslut ändå..
Vi är unga och dumma nu, så de är okej.. Men när vet man egentligen att nu är de verkligen på riktigt?

Märker att jag börjar bli sjukt ofokuserad, svamlar kind of ganska mycket nu, men ändå.. Ingen kommer säkert fatta ngt av dethär ändå.. Men de kändes bra att få skriva av mig iallafall.

Nu ska jag mysa med min kudde, ensam, i mörkret, urs..
Pusspuss M'linnéa