Jag läste på en kompis blogg igår, någon rubrik i stil med "klart jag blir rädd när du kramar en annan tjej, för några sekunder håller hon hela mitt liv i sina armar"
Jag hatar att vara kär egentligen, att man ger så otroligt mycket av sitt eget liv till någon annan. Man offrar så himla mycket och riskerar att bli av med allt.

MEN man ska inte bara tänka negativt, man får ju så mycket tillbaka så man står ju aldrig tomhänt. Eller jag kanske ska skriva jag.

Jag vet inte hur alla andras förhållanden är, men jag vet att jag försöker så gott jag kan och att jag får tillbaka så de räcker och blir över egentligen.

Jag älskar att vara kär. Eller? Nej jag vet inte. Jag äskar kärleken som den beter sig nu.

Jag är så himla glad att jag träffat Robban.

Allt va så fel och inte alls rätt timing när vi träffades, så de blev bra istället.

Kärlek när man inte väntar på de och letar, är kärlek när den är som bäst.

Har jag inte rätt? :)

Klart kärlek kan bli himla bra annars oxå, men hur många gånger har man inte blivit kär i kärleken istället för att bli kär i personen man träffar? Hoppas på att de ska bli bra liksom.

MEN tillbaka till ämnet..

Hur långt får svartsjuka gå egentligen?

Till samma gräns där otrohet går?

Var går den gränsen?

Är de svartsjuka att få lite ont i hjärtat när man ser ens partner skratta och ha askul och typ hålla om en annan tjej? Eller är de bara att man blir orolig och rädd? "Hon håller ju hela min värld i sina armar för några sekunder"

Jag vet inte, jag blir nog mer avundsjuk eller vad jag nu ska kalla de, mer än jag erkänner..

Men att jag får såna känslor bevisar bara att man/jag verkligen är rädd om de jag har.

Men jag blir bara så himla djup och allt blir förvirrat när jag ska skriva om sånthär..

Men de är en sån sak man kan sitta i timmar och tänka på men kanske inte få något svar på?

Känslor är konstiga grejer..

Ärs.. Puss!