Jag vet, jag försöker intala mig själv om att de är så jävla rätt att de är som de är nu.
Men de spelar liksom ingen roll, det går inte att övertala mina känslor om att de är så.
Och de funkar inte att liksom försöka "gå vidare" för du finns överallt.
Jag vill inte att det ska vara som det är nu, jag vill liksom ha allt eller inget..
Dethär mellanläget dödar mig, det är så sjukt jobbigt vissa kvällar så jag vet inte.

Ja, jag tycker synd om mig själv. Och jag är fan värd att få tycka synd om mig själv.
Kan inte påstå att jag är trött på att hela tiden bry mig om andra, för jag vill ju bry mig.
Men de är så lätt att glömma bort sig själv, på både gott och ont.. Man slipper sin egen skit.
Men när den egna skiten väl kommer ifatt en, så är det kört på allvar.
Det kan liksom ta flera månader innan man mår bra igen.. Det är helt stört..

Jag vill liksom, kunna gå tillbaka i tiden, och ändra allt..
Men de är vad jag gjort, som format mig till den människa jag är idag.
Men vissa grejer ångrar jag verkligen så hårt.. För dethär är inte värt de.
Det är inte värt att må såhär dåligt..
Jag ser hela grejen i mitt huvud om och om igen, som en dålig film.
Jag ser mig själv gå därifrån, så jävla stolt och präktig liksom hej jag är tuff..
Men 300 meter senare, kommer alla känslor över mig, jag inser vadfan jag håller på med.
Får ett sms och POFF..

Allt, allt & allt borta.. För att jag aldrig kan ha fel, aldrig vill vara den som lägger sig först.
Nej för jag är så jävla envis, så jävla dum i huvudet att jag låter de som betyder mest,
försvinna bara för att jag inte vill erkänna mina egna misstag och mina brister.

Dethär är ju typ självklart en sån text jag aldrig kommer stå för.
Men just nu, just NU känner jag såhär..

Det är riktigt riktigt synd om mig. BUHU verkligen.