Allt är mitt fel, de är så jävla typiskt mig att verkligen bara skita i andras "behov" och tänka på bara mig.
Klart som fan att jag vill att de ska bli som jag vill? Jag är ju dum om ja inte vill ha de som är bra för mig?
Hade jag bara liksom, istället för att sitta tyst, sagt något så hade de kanske inte varit såhär.
Hade jag stannat ist för att gå så kanske vi hade kunnat prata om det.
Hade jag bra kunnat låta bli att skicka massa sms så hade du kanske fortfarande varit intresserad av att prata med mig.
Om jag bara inte hade varit mig själv för en dag så hade de kanske varit perfekt..

Men de är inte mitt fel alls egentligen, för de handlar om att du inte ger mig en chans att motbevisa deras tankar om mig. Du bara rullar med allt och säger inte nej till något.
Mammas lilla pojke helt enkelt..
Om du hade velat att jag skulle stanna så hade du kunnat säga något eller hur? Ska jag vara den som avgör allt kanske? NEJ.
Du kan inte bara säga att du älskar mig, du måste visa det! Fan offra dig lite istället för att sitta och titta på och tro att allt löser sig ändå.
Du är bara så jävla feg att någon ska tycka att du har fel.

Jag älskar dig mer än jag älskat någon annan.
Du är så jävla speciell för mig och du gör mig glad.
Du vet att du hjälpt mig med så jävla mycket, och jag kommer vara dig evigt tacksam.
Men ibland krävs det mer än kärlek för att ett förhålande ska funka.

Jag hoppas verkligen att vi hittar tillbaka till varandra.
Jag vet hur jobbigt de va förra gången vi va i denhär sitsen.
Men förhoppningsvis kan vi iallafall vara vänner.
Jag hoppas att du läste mina sms igår, allt va sant.

...