Det finns nog inget värre än att bli besviken.
Eller jo alltså de finns det ju säkert, men själva känslan är inget man frivilligt vill stå ut med.
Ännu värre är det när man förväntat sig något och blir spottad i ansiktet för att man verkligen trodde på det.
Jag kan inte säga att jag är arg eller ledsen på människan i fråga.
Jag är mer besviken på mig själv för att jag är så förbannat dum i huvudet.
Vissa saker förstår man undermedvetet men visst fan försöker man ändå även fast det är som GJORT för att gå illa..

Man lever väl på hoppet, men hopper har väl antagligen tagit död på en jävla massor oxå.

Jag brukar inte hamna såhär långt ner, men nu har jag gjort det.
Och egentligen vet jag EXAKT varför, EXAKT hur..
Men ändå sitter jag och tycker synd om mig själv..

Det blir inte bättre eller hur?
Det är som att trampa i fucking BAJS med flit och sen gråta över att det är bajs på skorna..


Imorgon försöker jag iallafall rymma ifrån allt dethär, även om jag VET som vanligt att de inte går att komma ifrån sina egna känslor och tankar. Men jag ska iallafall vara borta i typ 8 dagar. Gotland med kyrkan.
Förra året va de samma människa som stod i fokus men då va det helt tvärtom.
Det känns sådär lagom patetiskt.

Men hursomhelst så slutade ALLTING bra när jag kom hem, till skillnad från vad de kommer göra när jag kommer hem ifrån ethär lägret.
Men man kan ju inte alltid ha de bra.
Nu ska jag tycka synd om mig själv när jag packar eller något istället..

M'Linnéa