Jag kan väl erkänna att jag inte riktigt varit ärlig innan.
Eller, jo ärlig har jag varit men jag har inte riktigt sagt det högt.

Jag är så sjukt rädd att bli lämnad ensam, att bli besviken, att såra någon, att bli sårad, att känslorna inte är ömsesidiga, att känslor ska försvinna. Kan fortsätta hur länge som helst.

Men, det är så att det finns en kille som jag älskar så otroligt mycket.
Har aldrig offrat lika mycket för någon annan som jag gjort för honom.
Jag vet inte varför men han har något som jag aldrig sett hos en kille
förut, jag ser något i hans ögon som jag vet att jag kan lita på.
När han håller om mig så blir jag alldeles varm och vet att det är rätt.
Och när jag sa hejdå, så visste jag att vi skulle ses igen.

Jag kan inte döma honom för det han gjorde även om det va jobbigt för mig.
Det handlar om att kunna skilja sitt eget liv från den andras liv.
Att kunna glädjas åt andras lycka, välgång och framgång.
Ibland är det helt enkelt bättre att offra sin egen lycka för 2 sekunder.
Det kommer hinna hända massor med saker innan det är " för sent ".

Shit vi är unga, vi har hela livet framför oss.

Jag kommer vara glad för mitt välanvända, sårade, älskande hjärta när jag blir gammal och grå.
För jag har älskat och blivit älskad, blivit sårad och sårat.

Jag kommer skratta åt mina leder och muskler som värker.
För jag kommer ha haft ett aktivt liv.

Jag kommer sitta där med mina löständer och tänka;
Shit va mycket gott godis jag ätit i mina dagar.

Min lever kommer säkert vara ett skrumpet russin.
Men jag har gjort jävligt mycket kul på fyllan som slår det mesta.

Jag kommer säkert må jättedåligt när jag blir gammal.
Men det är för att jag LEVT!

---

Hihi, djupt inlägg.. Eller ? ;)